Fem problematiska uttryck i svensk stadsplaneringsdebatt
Den som följer debatten om stadsplanering i Sverige upptäcker snart vissa återkommande begrepp och uttryck som är problematiska - antingen eftersom de implicerar problematiska föreställningar eller då de leder till problematiska konsekvenser - ur ett yimbyperspektiv. Här är några sådana begrepp och uttryck:
"Smälta in"
Problem: Föreställningen att nya byggnader ska imitera de befintliga riskerar att skapa monotona stadsmiljöer och innebär dessutom rent logiskt att nya byggnader blir fula/misslyckade om den befintliga omgivningen är ful/misslyckad.
Ett bättre alternativ: Nya byggnader ska vara vackra i sig själva och fungera i den befintliga miljön vilket lika gärna kan betyda kontrast (rätt utförd) som anpassning, både vad gäller arkitektur och stadsplanering. Det är positivt om nya kvaliteter kan tillföras där detta är möjligt, till exempel lokaler i förorten och småskalig variation i miljonprogrammen.
”Tänk på barnen”
Problem: En överväldigande majoritet av vuxna invånare i länet saknar barn i den åldersgrupp som avses (cirka 4-12 år, det vill säga efter att de börjat röra sig över större ytor utomhus och innan de kan ta sig vart de vill för egen maskin) och det är inte rimligt att samtliga stadsmiljöer ska utformas med denna åldersgrupp i åtanke.
Ett bättre alternativ: Se till att det finns stadsdelar som är småbarnsvänliga (till exempel Annedal) men även stadsdelar som vänder sig till en annan målgrupp än småbarnsfamiljer (till exempel Hagastaden). Sluta insistera på att precis alla stadsdelar ska stöpas i en och samma småbarnsvänliga form. Rent procentuellt är det rimligt med betydligt fler stadsmiljöer som Hagastaden än Annedal eftersom många småbarnsfamiljer ändå vill bo i radhus eller villa hellre än i flerfamiljshus.
”Ljus, luft och grönska”
Problem: Detta uttryck används ofta för att legitimera gles bebyggelse, vilken de facto är miljöovänlig då den slukar resurser och mark och leder till ökat bilanvändande. Det finns för övrigt lite som tyder på att ljus och luft är högprioriterat när människor väljer vilka stadsmiljöer de vill bo i. De trånga områdena norr om Hornsgatan är mer populära än de luftiga områdena vid Södra station. Relativt tätbebyggda Råsunda är populärare än glesa Huvudsta trots längre avstånd till T-centralen.
Ett bättre alternativ: Släpp funkisdogmen om ljus och luft men se till att planera in ordentligt med grönska i form av välordnade stadsparker, fickparker och gröna tak samt plantera träd längs stadsgator i mesta möjliga mån. Spara naturområden i stadens utkanter genom att bygga tätt på den mark som tas i anspråk för bebyggelse.
”Öka framkomligheten”
Problem: Ökad framkomlighet för bilar leder till att fler människor väljer att ta bilen och utrymmet som öppnats upp minskar därmed åter snabbt, så kallad inducerad trafikökning. I teorin kan man förstås bygga bort flaskhalsar om man gör vägar så breda att precis alla invånare kan välja att ta bilen under rusningstid men det skulle fullständigt ödelägga stadsmiljön (och miljön i övrigt givet att det handlar om fordon som släpper ut avgaser och partiklar).
Ett bättre alternativ: Börja med att fastställa vägnätets dimensioner utifrån vad som främjar stadsmiljön och ger en rimligt god framkomlighet för nödvändig biltrafik. Inse att det inte går att helt bygga bort köer utan att samtidigt förstöra stadsmiljön - då bebyggelsen skulle bli för gles och tunnellösningar är dyra - utan att det handlar om kompromisser/trade offs. Uttrycket ”öka framkomligheten” är inte nödvändigtvis problematiskt men blir ofta orimligt då de som använder det missar att det finns en gräns för denna framkomlighet, att det skapar ny biltrafik som inte tidigare fanns (dvs har inslag av paradox) och att stadsmiljön riskerar att förstöras.
"Värna strandskyddet"
Problem: Strandskyddet gör det omöjligt att bygga populära och publika vattennära stadsmiljöer som Hornsberg, Norr Mälarstrand och Strandvägen på mark som inte redan är ianspråktagen. Istället får vi barriärer av slyskog och bergknallar kring varje vattendrag oavsett hur centralt det ligger.
Ett bättre alternativ: Här handlar det inte enbart om föreställningar utan det finns en lagstiftning på området som är dysfunktionell och bör reformeras. Ett förslag är att avskaffa strandskyddet i stadsmiljöer och istället fokusera på att säkerställa/förbättra allmänhetens tillgång till vattennära miljöer genom att bygga bryggor, promenadvägar osv med tidigare nämnda stadsmiljöer som förebild. Givetvis kan det finnas enskilda strandnära miljöer som behålls obebyggda men det bör inte vara omöjligt att bygga i dessa miljöer i de fall där det bedöms lämpligt, så länge som allmänhetens tillgång till vattnet säkerställs/förbättras.
Man skulle kunna göra en handbok på det här temat, som man sprider i stadsbyggnadskretsar. Dock skulle jag vilja hävda att tät stad med slutna kvarter är väl så barnvänliga som förorter. Slutna kvarter hindrar småbarn från att springa ut i gatan. Tät stad gör det möjligt för lite större barn att ta sig till olika platser själva utan att behöva skjutsas. Eller som Ingalisa Sangregorio sa när hennes barn var små: Vi flyttade från Täby till Kungsholmen för barnens skull. Då kunde de hälsa på oss på jobbet om de behövde, och vi slapp lägga ner tid på pendling. Och framkomlighet betyder också framkomlighet till fots. Något som ofta blir sämre när framkomlighet med bil ökar. Men givetvis är det åtkomlighet som bör främjas i första hand, inte framkomlighet. Det har t.ex. Christer Ljungberg på Trivector skrivit mycket om, se https://christerljungberg.se/
Om strandskyddet inte hade funnits skulle Årsta holmar ha bebyggts. Det skulle varit hemskt.