Halva Sveriges yta kan inte vara riksintresse



YIMBY är med i tankesmedjan levande staden, vi har publicerat följande debattinlägg i Svenska Dagbladet:

Miljöbalkens regelverk rörande riksintressen är ett av de största hindren för att uppnå ett omfattande bostadsbyggande över tid. Trots detta har riksintresseproblematiken lyst med sin frånvaro i den politiska debatten. Regeringen bör reformera denna lagstiftning omgående eftersom risken är överhängande att inga andra åtgärder kommer att ge någon märkbar effekt om inte denna lagstiftning förbättras. Ett omtag inom vissa delar av miljöbalken skulle möjliggöra en enhetlig och transparent rättskipning, vilket i sin tur är avgörande för att Sverige ska kunna bygga attraktiva och levande städer.

Enligt Boverkets senaste behovsanalys behöver det byggas 710 000 bostäder de kommande tio åren. Behoven finns framför allt i tillväxtregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö, men även på andra orter runt om i landet som vill växa. Dessa områden är knappast så förtätade att det inte längre finns en fysisk plats att bygga på och det saknas heller inte kapital eller investeringsvilja att bygga där bristen är som störst. Regeringar från båda blocken har länge fokuserat på att förenkla och reformera plan- och bygglagstiftningen, men det finns en blind fläck i politikens reformistiska synfält. Miljöbalkens hinder för stadsutveckling och nybyggnation har nästan helt saknats bland åtgärdsförslag.

Det finns flera exempel på hur hänvisningar till riksintresset inneburit att hus aldrig byggts. År 2013 genomförde Riksrevisionen en studie bland Sveriges kommuner med bostadsbrist och i undersökningen svarade 60 procent att statens hantering av riksintressen hindrat nya bostäder minst en gång de senaste tre åren. Ett aktuellt exempel är Länsstyrelsen i Stockholms län som nyligen har yttrat sig huvudsakligen kritiskt mot samrådsförslaget till Stockholms stads nya översiktsplan som söker skapa förutsättningar för 140 000 nya bostäder. I yttrandet anmärker de bland annat att “Stockholms översiktsplan tar för lite hänsyn till nya och gamla kulturhistoriska miljöer” och att “ett riksintresse inte får vägas mot ett annat om detta medför påtaglig skada på riksintresset”.

Regeringar genom mandatperiodernas lopp har lämnat tolkningsutrymme i riksintressefrågor som Länsstyrelser tvingats ta. Det här innebär en stor oförutsägbarhet i beslut rörande exempelvis översiktsplaner. Exemplet ovan visar på ett av de många problemen med nuvarande lagstiftning, nämligen att det varken finns tydliga definitioner eller ett samstämmigt regelverk rörande de tusentals mer eller mindre olika riksintressena.

Det rättsosäkra läget innebär att kommuner och näringsliv ofta avstår helt från att ens påbörja arbetet för nya bostäder i områden där riksintressen gäller. De flesta har varken tid eller råd med att fastna i långa och dyra processer. Konsekvensen är att man inte bygger alls eller bygger någon annanstans, vilket på sikt leder till ökad bostadsbrist och utglesning av våra städer. Glesa städer leder till långa transportsträckor och större bilberoende. Politikernas visioner om hållbara städer där det är enkelt att ta sig fram till fots, med cykel eller kollektivt grusas om det inte går att bygga en sådan stad utan att det strider mot miljöbalken.

Staten som ska bevaka riksintressena har också ett ansvar att bevaka kommunernas bostadsförsörjningsansvar. Något sådant intresse verkar däremot inte finnas. Fortsatt tillväxt och hållbar stadsutveckling ligger också i statens intresse och det är här den stora paradoxen uppstår. För vilket mål är överordnat och vad får dessa avvägningar för konsekvenser? Och vem avgör prioriteringarna? Här finns inga tydliga svar i vare sig plan- och bygglagen eller i miljöbalken, men facit visar att ett ”bevarandeperspektiv” gång på gång trumfar stadsutveckling när frågan ställs på sin spets. Trots en skriande bostadsbrist så styr alltså rådande lagstiftning mot ett status quo.

Att riksintressen spelar en viktig roll i att värna särskilt värdefulla områden i Sverige är inget kontroversiellt. Men hur kan det vara legitimt att mer än halva Sveriges yta anses vara särskilt värdefull och i behov av att skyddas från exploatering när vi står inför en bostadskris och fler än 700 000 nya hem behöver byggas i närtid? Regeringen borde säkerställa att Länsstyrelsernas uppdrag blir att driva på den hållbara stadsutvecklingen och bostadsbyggandet. Vidare ska regeringen se till att kommunerna ges möjlighet att verkställa sitt bostadsförsörjningsansvar, snarare än att staten ska lägga krokben för både kommuner och byggherrar som har viljan och möjligheten att bygga och utveckla städer.

För att säkerställa att Sverige ska kunna bygga bostäder i en större omfattning än i dag föreslår därför tankesmedjan Levande Staden att regeringen:

1. Gör en aktualitetsprövning av samtliga riksintressen, med uttalat syfte att minska dessa.

2. Införa rätten att överklaga ett riksintresse.

3. Ge kommunerna mandat att ställa en åtgärd mot ett riksintresse genom att en generell avvägningsbestämmelse införs i miljöbalken.

Vill Sverige kunna stå sig
i den internationella konkurrensen behöver vi skapa förutsättningar för människor att leva, verka och kunna utveckla städer i en hållbar riktning.

Levande Staden

Gustav Svärd, Yimby Stockholm

Veronica Sällemark, Stockholms studentkårers centralorganisation

Aidin Zandian, Jagvillhabostad.nu

Patrik Höstmad, Yimby Göteborg

Johan Deremar, Sveriges byggindustrier

Rikard Ljunggren, Fastighetsägarna GFR

Jan Jörnmark, författare och docent

Kommentarer:

Mange L (16 Mars 2017 22:37)
Kanske finns det trots allt ett ljus i mörkret. I dagens DN står det att läsa: "I dag, torsdag, beslutar regeringen att ändra i instruktionerna till länsstyrelserna. Bostadsminister Peter Eriksson (Mp) hoppas att det ska leda till att exempelvis Länsstyrelsen i Stockholm inte enbart letar efter hinder för bostadsbyggande". Peter Eriksson säger vidare att "Nu ska de även väga in bostäder som ett viktigt samhällsintresse". Sent skola syndarna vakna.
Martin Ekdahl (16 Mars 2017 22:39)
Mycket bra. Kan enbart instämma. Absurt att staten kräver att städerna skall öka byggandet samtidigt som man bakbinder dem med riksintressen. Detta har blivit till men för Sverige.
Martin Kolk (17 Mars 2017 07:17)
Jag tror att storregioner och avskaffade länsstyrelser skulle gå en lång väg. Vi behöver inte det omfattande länsstyrelser som finns idag, om kommuner, landsting, och regioner ska övervakas kan nog det göras centralt från nationella myndigheter istället. Sverige håller på att bli en vetokrati, där alla kan säga nej och stopp, ofta utan att de som säger nej är folkvalda politiker. Att ge regioner (eller kommuner) både ansvar och möjlighet att genomföra beslut vore en demokratireform, istället för som nu där länsstyrelser som kan säga nej saknar demokratisk ansvarsutkrävning. Regeringen verkar ju i stort låta länsstyrelserna göra vad de vill, och vem styr egentligen länsstyrelsen isåfall?
Valter Perselli (18 Mars 2017 10:40)
Jag har följt Yimby i flera år och jag uppskattar den opinion som förs här även om jag inte alltid håller med. Men ibland undrar jag över kunskapsnivån på inläggen och var balansgången mellan opinion och fakta går? Så, ja, det stämmer att stora delar av Sverige täcks av riksintressen. Men det är långt ifrån sant att dessa hindrar all typ av exploatering. Bland de riksintressen som tar störst areal i anspråk är riksintresse för rennäring, knappast ett problem för Stockholm, Göteborg eller Malmö som nämns i artiklen. Riksintresse energiförsörjning hindrar inte heller någon explaotering så länge du inte bygger bredvid Forsmark. Riksintresse yrkesfiske är ett annat viktigt intresse som täcker stora arealer men är ute till havs. Bättre då att ni på Yimby fokuserar på de riksintressen som faktiskt gör skillnad. Jag kan tipsa om riksintresse kulturmiljövård som har pekat ut bland annat Stockholms innerstad som värd att bevara. Detta riksintresse säger inte nej till exploatering, den säger däremot nej till illa genomtänkt sådan och kan sägas springa ur den debatt som kom efter rivningshetsen efter 60-talet. Den skapar en förutsägbarhet där de värden som ska bevaras beskrivs och tvingar kommunerna att motivera varför ett hus ska rivas mot dessa beskrivningar. Dessa beskrivningar är inte hemliga och har också kommit fram i samråd med just kommunen, i det här fallet har alltså beskrivningarna om det som är värt att bevara kommit till stor del från Stockholms stad. Det vore också önsvärt om Yimby faktiskt läser Länsstyrelsens samrådsyttrande innan ni skriver om det, på så sätt behöver ni inte sprida missförstånd baserade på affekt utifrån en artikel på DN, som ni för övrigt behöver fundera på om ni inte citerar. Eller åtminstone borde ni sätta er i hur planprocessen kring framtagandet av en översiktsplan fungerar, eller kanske gräva lite i om huruvida en översiktsplan är juridiskt bindande eller inte (det är den inte). Ett samrådsyttrande från Länsstyrelsen stoppar heller ingenting, det säger bara att kommunen i många fall behöver bättre slipa sina argument. Länsstyrelsen har inte heller mandat att uttrycka sig om annat än det som står i PBL och miljöbalken. Där står bland annat att Länsstyrelsen ska ta tillvara på statens intressen, i det här fallet alltså riksintresse för kulturmiljövård. Jag hoppas ni minns att paradigmet om hållbar utveckling också vilar på en social hållbarhet, i den sociala sfären finns kultur. Angående att Boverket hävdar att över 700 000 bostäder behöver byggas så är dessa siffror baserade på en självskattning från varje kommun utifrån bostadsmarknadsenkäten, BME, och dess efterföljande bostasmaknardsanalys, BMA. Dessa siffror går i stort inte att använda i någon vetenskaplig studie eftersom kommunerna, 290 stycken, tar enkäten på olika stort allvar, skriver in siffror mellan tummen och pekfingret och baserar uppskattningen snarare på begär än behov. Detta ger att det finns kommuner som både har strategier för att riva sitt stigande överskott av övergivna hus och samtidigt har ett egenskattat bostadsbehov där behovet snarare är ett uttyck för en vilja till en mer levande stad och där alla kan bo i närheten till stadens centrum än ett behov ur ordets faktiska betydelse. Därför är Motalas behov inte samma som Linköpings, även om ordet behov används. Att yimby inte känner till detta är beklagande. Annars var det intressant förslag på åtgärder. En aktualitetsprövning har precis skett och flera riksintressen har också precis minskat. Ert förslag ställer flera frågor, t.ex undrar jag hur yimby tänker sig hur man ska minska riksintresset totalförsvaret som ju täcker in hela Sveriges yta, om det uttalade målet samtidigt är att minska det? Eller hur ni resonerar kring på vilket sätt riksintresset för dricksvattenförsörjning ska minska, som ju är väsentligt om vi ska kunna ha en fortsatt ökande befolkning? Tvåan däremot skulle ge intressanta domslut där man alltså väger en enskilds, eller företags, intresse mot hela samhällets? I många fall ska såklart staten stryka på foten, i andra fall är det absurt. Trean är också intressant. Vi är snart uppe i byggnivåer som matchar miljonprogrammets dagar, detta samtidigt som vi alltså har alla dessa riksintressen och Länsstyrelser som lägger en våtfilt över hela bygg-Sverige? Är det verkligen ett stort behov från kommunen att kunna väga riksintressen mot varandra, eller är det kanske snarare ett begär? Jag lyckas inte lista ut hur jag svarar kommentarerna som följde artiklen, så jag skriver dem här: Mange L: Peter Eriksson vet nog inte om att det redan står i Länsstyrelsernas instruktioner att verka för bostadsbyggande, detta uttalande låter som populism. Om han vill ändra Länsstyrelsens faktiska uppdrag behöver han ändra plan- och bygglagen och miljöbalken. I dessa bestäms Länsstyrelsens mandat i planprocessen. De punkter som Länsstyrelsen lyfter fram i sina samrådsyttrandet hjälper kommunen i första hand att klara sig igenom ett överklagande. På så sätt är det fel att måla ut Länsstyrelsen som motståndare utan är snarare en sparring-partner. Ett byggprojekt tar i runda slängar 8-10 år, från idé till färdigt hus. Länsstyrelsen är inkopplat de två första åren. Om vi vill åt stora förändringar är det inte i början krutet ska läggas utan i de 6-8 åren som går efter att detaljplanen har vunnit laga kraft. Martin Kolk: Visst. ”Att ge regioner (eller kommuner) både ansvar och möjlighet att genomföra beslut vore en demokratireform”. Kommunerna har redan allt ansvar och all möjlighet, det kallas planmonopol - staten kan inte bygga någonting utan att få kommunerna med sig. Men kommunerna behöver följa lagen och det där kontrollfunktionen kommer in, antingen om det sker innan domstol (samrådsprocess med Länsstyrelsen) eller i domstol (överklagande). Från Länsstyrelsen går att utkräva samma demokratiska ansvar som från domstolarna, Boverket, universiteten eller vilken annan statlig myndighet som helst. Om vi vill ha demokratiskt tillsatta tjänstemän på den här nivån är det här reformen ska utformas. Som alla statliga myndigheter styrs de av regleringsbrev som oftast skickas på årsbasis. Det är också många centrala statliga myndigheter som bevakar kommunerna i olika frågor - naturvårdsverket, boverket, trafikverket, försvarsmakten. Många av dessa har inte den regionala expertis som behövs för att kunna sätta sig in i explecita ärenden - det är då de frågar Länsstyrelsen som har detta. Därför är det t.ex Länsstyrelsen som ser till att Boverket får sin BME och BMA som nämndes ovan.
Martin Kolk (20 Mars 2017 09:30)
Varför kan man till exempel ha en regional statlig myndighet som bevakar kulturintresset Stockholms innerstad. Varför kan inte Stockholmarna själva (antingen i kommunen, eller i länet) besluta om detta? Eller en kulturarvsmyndighet inom staten. Nu blir ansvarsutkrävandet väldigt otydligt, och det är oklart vem en medborgare ska klaga hos eller rösta på om den anser att länsstyrelsen värdering av miljonprograms fasader eller gröna kilar verkar gå stick i stäv med andra ambitioner. I alla fall i bostadsfrågan verkar ju myndigheten hamnat ordentligt på kant både med kommun och riksdag. Det demokratiska mandatet för att bevara miljonförorters särart verkar t ex helt enkelt inte särskilt starkt. Det är klart att det ändå behövs tjänstemän som verkar som motvikt mot politiker, men idag tycker jag det är oklart vems intressen länsstyrelsen egentligen förespråkar. Idag verkar ju länsstyrelsens intresse i att kyla ner nybyggandet blockera inte bara kommun, utan även regering, och andra statliga myndigheter (typ migrationsverket). Jag föreställer mig även att de starka länsstyrelserna är ganska unika internationellt som regional myndighet när det gäller inflytande i detaljplaner. Att länsstyrelsen (och landshövdingar) sedan verkar spendera väldigt mycket statligt betald arbetstid på att försvara sitt egenvärde i debattartiklar och andra forum, gör mig inte mer övertygad om att myndigheten verkligen behövs. De här åsikterna är helt mina egna för övrigt.
Jan Wiklund (20 Mars 2017 10:50)
Som Mange säger ovan handlar det ju om att allt utom bostadsbyggande tycks kunna vara riksintresse, men inte bostadsbyggandet självt. Självklart är det bra om en representant för staten kan blanda sig i så att inte kommuner agerar alltför egoistiskt. Vi kan ju också tänka oss motsatsen - att en kommun (t.ex. Danderyd) vägrar bygga trots att Storstockholm har behov av det. Eller landet, om man säger så. Då är det ju bra att t.ex. länsstyrelsen kan blanda sig i. Eller?
Valter Perselli (21 Mars 2017 09:19)
Vi har ju en kulturarvsmyndighet, Riksantikvarieämbetet, på statlig nivå och Länsmuseerna på regional nivå. Dessa verkar för kulturintresset. Att ha statliga och regionala organ som bevakar intressena är väl för att vissa frågor anses större än den enskilda plats de råkar vara i? Arlanda t.ex ligger i Sigtuna, men det är ett intresse för hela landet att den där flygplatsen finns. Därför får Sigtuna inte förstöra för Arlandas verksamhet. Däremot kan Arlanda inte expandera utan att Sigtuna är med på det, det måste finnas samförstånd. Jag tror att det finns en styrka i trögheten i byråkratin som kan vara både frustrerande och positiv på samma gång.. Trögheten förhindrar att stora problem löses snabbt (tex flyktingsituationen) vilket är frustrerande för alla inblandade, men trögheten betyder också att maktfullkomligheten minskas. Snabba förändringar är nämligen inte alltid bra och om vissa sakfrågor inte utreds tillräckligt riskerar det att gå käpprätt åt skogen. Med detta inte sagt att det inte ska diskuteras och vid behov revideras. Men jag håller med, vilken myndighet som ansvarar för vilket område är rörigt och det görs inga direkta ansatser för att förtydliga det. Ofta är det nog bekvämt att skylla på länsstyrelsen från både regering, riksdag och kommun fast Länsstyrelsen inte har med sakfrågan att göra alls. Länsstyrelsens inofficiella roll är därför ibland att vara syndabock för andras misstag eller politiska rädsla. Miljonprogrammens fasader har t.ex. Länsstyrelsen i Stockholm inte något att säga till om eftersom ingen av dem i Stockholms län ingår i ett riksintresse (det finns nämligen inga riksintressen som pekar ut efterkrigstidsbebyggelse som bevarandevärd i Stockholms län), utan det är Stockholms stadsmuseum som klassat dem som värdefulla – alltså Stockholms kommun som sätter käppar i hjulen här. Länsstyrelsen påminner säkert kommunen i sina samrådsyttranden om att kommunen själv har sagt att fasaderna ska bevaras vilket skapar rubrikerna ”Länsstyrelsen stoppar bebyggelse i miljonprogram!”. Men det är alltså en kommunal fråga och kommunpolitiker går att maial och framföra sina synpunkter till eller går i värsta fall att röstas bort vid nästa val. Detsamma gäller de gröna kilarna som det utpekat i den regionala utvecklingsplanen, vilket är en Landstingsprodukt, alltså inte Länsstyrelsen. Detsamma gäller alltså här: Länsstyrelsen påminner kommunen om att detaljplanen ligger i en grön kil, att kommunens ÖP och den regionala planen (RUFS) pekat ut den gröna kilen som viktig, vilket skapar rubriken ”Länsstyrelsen stoppar detaljplan i gröna kilar”. Här har iof Länsstyrelsen lagstöd om det visar sig att den mellankommunala samordningen brustit. Dvs, en kommun förstör en grön kil som negativt påverkar en annan kommun nedströms. Mig veterligen har det aldrig hänt, och det är bara Stockholm som har en RUFS. Det finns en tro på att Länsstyrelserna kan stoppa precis allting men tvärtom är Länsstyrelserna (alltså staten) i Sverige svaga relativt andra europeiska länder eftersom våra kommuner är så starka. Det kommunala planmonopolet är i många avseenden unikt och det är ovanligt att en stat inte kan köra över en kommun. Se bara på hur regeringen försökte stoppa utbyggnaden av Slite hamn eftersom det skulle riskera rikets säkerhet. Inte ens det lyckades staten med utan att muta kommunen, och då kom Karlshamn, eller vilken kommun det nu var, och kontakta Nordstream ändå – här hade Länsstyrelsen alltså inget att säga till om. Däremot är Länsstyrelsen duktig på att påkalla att kommunens planer inte kommer kunna passera domstolen om dem blir överklagade om dem inte följer lagen. Den styrka som Länsstyrelsen verkligen besitter är nämligen att det är få myndigheter som kan lagen så bra som Länsstyrelsen. Det var ett förslag för inte så länge sedan att bostadsbyggande skulle bli riksintresse. Detta föll på att kommunerna inte ville släppa sitt planmonopol, vilket ju skulle bli avvägningen. Annars är det en intressant idé att lyfta kommunerna bostadsförsörjning till åtminstone regional nivå (alltså Landstinget så att det finns en politisk förankring) eftersom att, som Jan Wiklund säger här ovan, det kan bli problematiskt för alla andra om t.ex Danderyd vägrar bygga.
Krister (21 Mars 2017 17:33)
Att bygga hyresrätter intresserar ingen!
Martin Kolk (22 Mars 2017 06:04)
Jag håller med om att det som utmärker Sverige är väldigt starka kommuner (och svaga landägare/privatpersoner). Jag har också förståelse för hur länsstyrelsen blir utpekad som syndabock bland alla överlappande intressen. Stockholms Stadsmuseum är nog ett bra exempel som du tar upp (ytterligare en myndighet med oklar ansvarsutkrävning). Samtidigt så tycker jag fortfarande inte det blir tydligt varför myndigheten behövs. Om den främst är en resurs med detaljkunskap om nationella lagar, så kunde väll en sådan kompetens lika väl kunna organiseras på regionnivå. På samma sätt kunde ju man på nationell nivå skaffa sig den kunskap om sina bevarande värda intressen som behövs (om de nu är så bevarandevärda), eller alternativt faktiskt lita på att kommuner och landsting/regioner inte själva vill förstöra sin stad och flytta över befogenheter. Att ingen i Sverige kan tvinga kommuner att bygga är onekligen problematiskt, men det lär knappast ändras genom att ge länsstyrelsen mer befogenheter. Det ändå som kan förändra detta är nog förändringar i planmonopolet, men även detta blir ju ganska svagt när kommunen äger den mesta marken som ofta i Stockholm. Möjligen kunde man koppla det kommunal utjämningssystemet till bostadsbyggande, något annat medel ser jag inte så länge planmonopolet finns kvar. Kan ju utformas som rabatter för nybygge, men även detta lär knappast bita på Danderyd eller Lidingö. Ett exempel är att Sundbyberg vad jag förstår via planmonopol kunde tvinga fram en icke-trafikspearerad tvärbana, något som nästan säkert var till regionens nackdel.
Valter Perselli (22 Mars 2017 10:54)
@Martin Kolk. Jag skulle vilja argumentera för att markägarna också är ovanligt starka. Det är ett problem för många kommuner med få markägare som äger stora arealer Det är ett problem när en person har kontroll över nästan halva Nacka kommuns mark, Douglas har jag för mig. Det är inte en slump att Nackaskogen är så stor samtidigt som Nacka kommun har stort behov att bygga bostäder. Stockholms museum är en kommunal organisation. Ansvarsutkrävandet sker genom att de styrs av direktiv givna av kommunens politiker. Det är alltså politikerna som har ansvaret för hur museet jobbar. Det som händer är att Stadsmuseet svarar på dem remisser som stadsplaneringskontoret skickar dem, eftersom den expertis som stadsmuseet har är viktig i arbetet med att bygga socialt hållbart. Det finns inget krav på kommunen att följa deras remissvar, såvida inte remissvaren påpekar att planförslaget bryter mot lagen. Däremot finns det säkert politiskt förankrade policys som säger att kommunens planerare ska lyssna på och beakta de olika expertiser som finns inom kommunen, vad ska vi annars ha dem till? Men överlag tror jag att staten har ett top-down-intresse att bevaka att rikets lagar följs. Olika myndigheter kikar på olika delar av lagen – Trafikverket kikar på väglagar, Jordbruksverket på Jordabalken etc. Ofta behövs en regional kännedom och därför vänder sig dessa nationella myndigheter till Länsstyrelsen som är den statliga myndighet som verkar på den regionala nivån. Många andra myndigheter har lokalkontor men de följer inte de administrativa Landstingsgränserna, vilket Länsstyrelsen gör. Eftersom Länsstyrelsen därmed jobbar med så otroligt många frågor är det få myndigheter som har så övergripande koll på hur lagen kan och ska tolkas och framförallt hur den används. Länsstyrelsen driver alltså sällan egna frågor utan är ofta springare åt andra nationella myndigheter samt ser till att lagarna följs genom att vara tillsynsmyndighet. Länsstyrelsen har däremot inget tillsynsansvar i PBL, vilket är en viktig poäng, utan det är kommunen som ska stoppa olovliga byggnader etc. Men visst, det vore ju lämpligt om kommuner och Landsting kunde lagen dem också, i den bästa av världar hade det inte behövts ett statligt kontrollorgan. Det du föreslår är, om jag förstår det rätt, ett eget kontrollorgan. Problemet är att det är politiker som fattar beslut om vad som ska byggas, och dessa politiker saknar ofta den kunskap som krävs och de blir ofta charmade av exploatörer som vill bygga något spektakulärt (tänk Dragon Gate i Älvkarleby). Jag tror det finns många duktiga kommunpolitiker och stadsdelsförvaltningar runt om i landet, men de är undantag snarare än regel, och det kräver att det finns en kontinuitet över långa tidsperspektiv – det måste alltså finnas en rutin som sträcker sig över 20 år och är oberoende av att nyckelpersoner slutar, går i pension eller dylikt. Dessa rutiner ska alltså inte kunna ändras hur som helst och eftersom vi är en demokrati behöver de förankras i en politisk process. Jag tror inte jag skrev att Länsstyrelsen skulle få fler befogenheter, däremot Landstinget, som, är väl tanken, ska ha det regionala utvecklingsansvaret. Deras lagrum är en smula luddigt gällande samhällsutveckling i allmänhet och stadsplanering i synnerhet, när det inte gäller saker som infrastruktur eller kollektivtrafik. T.ex. ägs ju SL av Landstinget och det var dem som drev frågan för Tvärbanan, såklart tillsammans med Sundbyberg. Men jag tror det fanns en hel del samhällsekonomiska modeller för var den där spårvägen skulle dras. Men att ge regionen större mandat att driva regionala samhällsfrågor kan vara en väg att gå, kanske inte ett regionalt planmonpol, men kanske ett regionalt veto? Jag tycker också ditt förslag på att utjämningsystemet skulle kopplas till bostadsbyggande verkar intressant. Du får gärna utveckla mer.
Jan Wiklund (23 Mars 2017 10:23)
Kul att du tar upp Trafikverket som exempel på myndighet... Det var Ola Andersson på Andersson Arfwedson arkitekter som påpekade att Trafikverkets ingenjörer kan köra över vilken politiker och vilken kommunal tjänsteman som helst, genom att ha skrivna regler för hur allting ska se ut, medan de som bevakar andra intressen bara kan tycka. Det finns i och för sig ingen lagligt tvingande makt i dessa regler, och om politikern/tjänstemannen vägrar att ge vika så kan ingen fälla dem för det. Men i den svenska konsensuskulturen är det ingen som gör så. Personligen tycker jag att detta är ett större problem än de flesta s.k. riksintressen. För inga särintressen styr rutinmässigt lika starkt som Trafikverkets, f.d. Vägverkets, intresse av att bilarna ska komma fram så fort som möjligt. Finns det sen pengar med i spelet, vilket det ofta gör, så får Trafikverket en väldig makt att slå sönder städer med trafiken som förevändning. Om det vettiga sen är att förse även andra intressen med skrivna regler, som du föreslår, eller att devalvera Trafikverkets regler tills allmänheten inser att de bara är interna - det vet jag inte. Det finns för- och nackdelar med båda. En nackdel med alltför styrande regler är förstås att allt inte kan förutses, och i en tid där de yttre omständigheterna ständigt förändras kan detta bli lite väl konservativt. Annars är det självklart, tycker jag, att på något vis måste lokala, regionala, nationella och globala intressen kompromissas ihop, ibland rutinmässigt så att man slipper långdragna processer. Problemet uppstår då någon nivå (eller i Trafikverkets fall, särintresse) alltid trumfar de andra.
Karl M (23 Mars 2017 19:03)
Länen och länsstyrelserna är en produkt av Oxenstiernas 1600-tal, med avsikt att varje län skulle vara jämnstora i befolkning för att vara rekryteringsunderlag till de regionala regementena (det var därför landskap som Skåne, Småland och Västergötland delades upp i flera län). Det är ursprunget till länsstyrelsen som statens "uppsynsfunktion". Från början främst för att se till militära behov, att utskrivningarna och övningsfälten fungerade, att det fanns körbara vägar och matvarulager osv. Fortfarande är det länsstyrelsen som ska ha ett samlat grepp vid krig, kris och katastrof vilket alltså kommer ur detta ursprung, liksom att landshövdingen utses av regeringen/förr kungen som en sorts regional befälhavare. Till 1950-talet bars landshövdingeuniformen efter detta militära ursprung. Det var ochså pådrivande i att landstingsgränserna efter 1862 sammanföll med länsgränserna, även om städer över 25000 inv. stod utanför landstinget de första 80-90 åren (och att Kalmar var delat i två landsting till 1970). Sjukvårdsuppgifterna exv. togs över från militären och lades på landstinget ganska så sömlöst när sjukvården centraliserades/förallmänligades för folkflertalet jmft med kloka gummor, militären var de enda på plats i området som hade fältskärare och fältläkare vilka nu togs även i regional tjänst för befolkningen genom landstinget samtidigt som läkarna skulle bistå regementet i ofredstid. Det är därför gränserna för landsting och län inte följt arbetsmarknader etc. i någon vidare utsträckning. Under de senaste 150 åren har lagstiftning, krav m.m. utökats så idag är länsstyrelsernas omfattning förstås större, utan att egentligen ha någon riktigt geografiskt anknuten funktion (lagstiftningen bestäms genom Riksdagen, lst ska uttolka och exkevera). Att slå samman länsstyrelser efter något sorts 6-9 regionsschema tror jag vore mycket lättare än att slå samman landstingen, just för att länsstyrelsen fyller en statlig springpojksfunktion medan landstingen förutom sjukvård har en del lokala/regionala uppdrag som kollektivtrafik, huvudman för folkhögskolor, viss kultur etc. som är mycket mer intrikat att bena upp. Länsstyrelsen fyller ingen egentlig funktion som är geografiskt bunden till regionen utöver krig-kris-katastrofledningen som var dess ursprung, men där kanske man bör fundera över en annan modell för sådan stabsledning.
Håkan G (24 Mars 2017 14:48)
Bygg på Bromma flygplats och på Gärdet. Tillåt flerfamiljshus i villaområden. Det löser många problem. Inte att förtäta (läs förstöra), fungerande innerstadsområden.
Ekonomix (26 Mars 2017 15:28)
Det finns många i affekt skrivna tror jag, felaktigheter här. Det är klart att det är ett problem att ge länsstyrelsen ett gummisnoddsintresse att bevaka som riksintresse för kulturmiljö. Eller godtycklighet som "bristande mellankommunal samordning". Om man inte som representant för myndigheten ser problemet när man tycker att man genom det senare utifrån godtyckligt kan stoppa bebyggelse innom psedoprukten, "de gröna kilarna" är det i sig ett problem. De gröna kilarna "skyddas" för övrigt av ett virrvarr av kultur och naturreservat. Alla givetvis inrättade av länsstyrelsen. Stockholms län har 300 stycken av dessa. Vad gäller Erstavik som innehåller en fjärdedel av Nacka kommun så är det ett naturreservat instiftat av, ja just det.... Länstyrelsen har dessutom utökat området med ett antal angränsande. Fideikommiserna överlever sedan 60-talet inte längre automatiskt sina kommissarier och Erstavik upplöstes därför i slutet av 2015 då Johan af Petersens avled. Själva ursprunget till reservatet har sin grund av familjekonflikten i samband med föregående arv då Johan förhandlade med regeringen om att få behålla fideikommisen mot att det blev, ja just det ett naturreservat. Länstyrelsen givetvis i allra högsta grad involverad. Hur det blir/blev den här gången vet jag inte. Jag vet inte heller om arvet ännu skiftats. Men sedan 60-talet har alltså regeringen skapat sig det avgörande inflytandet och det var detta inflytande som användes för att upprätta reservatet.
Ekonomix (26 Mars 2017 17:54)
Kanske skall tillägga, då jag beklagat mig om fakta, att rent formellt är inte större delen av Erstavik mark naturreservat, utan naturvårdsområde kombinera med,ja just det, riksintresse för friluftsliv. .. Har väl antagligen att göra med att regeringen varit inblandad och att man på detta vis haft större möjlighet att fritt utforma förvaltningsreglerna. I praktiken dock samma sak och hela Nackareservatet kan gott och väl betraktas som en enhet.
Martin Kolk (28 Mars 2017 09:36)
http://www.dn.se/sthlm/buller-och-fororeningar-miljostadsdel-doms-ut/ Det här är ett bra exempel på vad jag tycker är ganska oklart på en systemnivå. Varför ska länsstyrelsen och inte kommunen avgöra om: Hur mycket högre vatten området kan klara (rimligtvis har kommunen like stort intresse att undvika problem som länstyrelsen). Hur mycket buller som boende i kommunens område kan klara av, det är ju kommunens invånare som ska bo där. Andelen markföroreningar i marken (återigen varför ska länsstyrelsen besluta, och varför ska kompetens om markföroreningar befinna sig just på länsstyrelsens nivå).
Valter Perselli (31 Mars 2017 16:39)
Det är ju inte som att Länsstyrelsen eller någon annan statlig myndighet beslutar saker på pin kiv bara för att jävlas. Alla de här frågorna ryms under de prövningsgrunder som regleras under PBL 5 kap § 14, i det här fallet punkt 4: "[Under samrådet ska Länsstyrelsen särskilt] verka för att en bebyggelse eller ett byggnadsverk inte blir olämpligt med hänsyn till människors hälsa eller säkerhet eller till risken för olyckor, översvämning eller erosion." För att skapa förutsägbarhet har Länsstyrelsen i Stockholm har tagit fram rekommenderade högstanivåer för byggande vid vatten tillsammans med kommunerna och SMHI. Det är bara rekommendationer och eftersom kommunen har planmonopol är det fritt fram att komma till andra slutsatser. Kommunen behöver då, precis som Länsstyrelsen behövde när de tog fram rekommendationerna, motivera placeringen så att det håller vid eventuellt överklagande - dvs om bebyggelsen ligger under de rekommenderade nivåerna ligger bevisbördan hos kommunen att visa att bebyggelsen inte är olämplig med tanke på att det finns en stor risk för översvämning om man bygger nära kusten. Angående bullernivåerna är det Länsstyrelsens roll densamma; bevaka så att bebyggelsen inte hamnar på en olämplig plats. Den är nämligen olämpligt om det bullrar för mycket. Dessa nivåer justeras lite nu och då av regering och riksdag och det är Länsstyrelsens roll att bevaka att kommunerna följer dem nivåer som det beslutats om. Länsstyrelsen har alltså ingen egentlig åsikt utan pekar bara hur lagen ser. Nivåerna som gäller finns i "Förordning (2015:216) om trafikbuller vid bostadsbyggnader". Om det är en politisk diskussion just nu om huruvida det ska få bullra mer än 55dBA, så kommer nästa diskussion handla om huruvida det ska få bullra mer än 65 dBA efter nästa revision. Detsamma gäller markföroreningar. Eftersom detta är hälsofrågor som Länsstyrelsen ska bevaka är det ju klokt att Länsstyrelsen har den kompetensen? Länsstyrelsen tar inte heller fram egna utredningar för varje planprojekt kommunen har utan det behöver kommunen göra själv, så kommunen behöver också antingen egen kompetens eller så köper dem in den på konsultbasis. Den enda kompetens som regleras i PBL är väl att kommunen ska ha arkitektkompetens? /Valter
Martin Kolk (6 April 2017 06:26)
Så det jag ifrågasatte var inte de statliga regleringarna, som varför man ska ha en länsstyrelse som fungerar som en slags statlig övervakare på regional nivå. Om nu länsstyrelsen i huvudsak är en juridisk hjälpreda, varför ska den juridiska kompetensen och övervakningen finnas just på den nivån. I ingen av fallen nedan är det tydligt för mig. Att det idag är reglerat så att det är länsstyrelsen som ska övervaka de frågorna är ju inget svar på den frågan.
Valter Perselli (7 April 2017 14:00)
Jag ser inget problem att Länsstyrelsen besitter stor kompetens på många områden, speciellt när Länsstyrelsen som myndighet har i uppdrag att övervaka väldigt många områden, det är ju inte som att en statlig myndighet har monopol på kompetensen och bara för att Länsstyrelsen besitter kunskap i, säg, strandskyddslagstiftning borde det ju inte hindra kommunen att också skaffa den kompetensen? Men det hela blir nog en ond cirkel. Politikerna både på kommunal och regional nivå fattar ständigt beslut som går emot sina tjänstemäns rekommendationer och är ofta därför olagliga eller dåliga. Min teori är att politikerna hellre ger än nekar t.ex dispens från strandskyddet även om det inte sker enligt de bestämmelser som finns. Politikerna kan ju alltid skylla på Länsstyrelsen när dispensen blir överprövad och hävd, och kan därmed lugnt bli omvald i nästa val. Eftersom detta är så vanligt behövs en statlig kontrollfunktion. När det finns en statlig kontrollfunktion finns det inget incitament från kommunen eller regionen att själva skaffa den kompetens som behövs för att göra väl avvägda och rättsliga beslut...och därför behövs en statlig kontroll. Det är ju inget som inte går att rätta till, men jag tror inte det görs på en dag utan det tar tid att bygga upp den kompetens som behövs. T.ex ser vi hur tiderna för de överklagade detaljplanerna drar ut eftersom regeringen lyfte över instansrollen från Länsstyrelsen till domstolen men inte kompetensen, som domstolen nu alltså måste bygga upp själv.
Per F (23 Maj 2017 20:12)
Detta stämmer visst in väldigt bra i övriga stockholm. Äger närmare 800 ha 15 min från centala stockholm. Nyligen blev 80% av marken ett influensområde till försvaret som av länsstyrelsen blir klassat som riksintresse. Resterande 15%är intresse för det rörliga friluftslivet, 5% kulturminnesvård. Nu ska även förordnadeområdena ses över, fler områden/personer/företag kommer nog bli drabbade. Investerade dessutom en tomt som var bebyggd, denna var vid köpet ej drabbad av influensområde. Nu även den. Önskar någon läser på mer. Detta är ett mkt stort hinder för bostadsbyggande och bidrar till rättsosäkerhet
Martin Ekdahl (23 Maj 2017 22:32)
Per. Jag vet vad du talar om. Min familj äger också mark som ligger i närheten av kronans mark. Det är omöjligt att få bygga bostäder där för att försvarets övningar skulle "störa" de boende. Vi störs inte. Flera grannar (oss inklusive) har överklagat. Hittills utan resultat!

Skriv en kommentar :