Absurda bullerregler hotar bostäder i Mariehäll
I en artikel på Stockholmdirekt kan vi läsa att 107 lägenheter i Mariehäll längs Bällstavägen hotas att stoppas av länsstyrelsen på grund av bullersituationen.
Det hela framgår som absurt när det på samma gata redan finns massvis med bostadshus i direkt anslutning till vägen, även på den delen med samma hastighetsgräns på 50 km/h. Hur länsstyrelsen kan göra bedömningen att det är olämpligt att bygga på platsen har jag svårt att greppa. De må anse att de gamla byggnaderna är gamla misstag som vi får leva med, men att vi inte ska bygga hälsovådliga lägenheter i den upplysta tidsepok som pågår nu. Men nya lägenheter går ofta att bygga mer bullerisolerade än gamla. Och folk verkar i mångt och mycket tycka att urbana kvaliteter väger tyngre än behovet av en knäpptyst boendemiljö. Varför skulle annars folk frivilligt bo längs kraftigt trafikerade gator i innerstaden som Hornsgatan, Sveavägen och Valhallavägen?
Buller i sig är inget bra, men med modern bullerisolering och en trafikplanering som begränsar bilens tillgång till staden rum skulle skapa levande och attraktiva stadsdelar. Att istället stoppa projekt som detta i leder inte till en sådan stad, och leder i förlängningen till ännu mer buller när staden glesas ut och bilberoendet ökar. Därför hoppas vi att länsstyrelsen tar sitt förnuft till fånga och ser hur absurt det vore att stoppa dessa bostäder.
I Stockholms stads nya översiktsplan som just nu ligger på samråd talar man om visioner om stadsgator och stadsboulevarder som ska ersätta stadens trafikleder. Om länsstyrelsen väljer att stoppa detta projekt visar det att en sådan stad inte är förenlig med dagens bulleregler. Det är hög tid att se över dem.
Ursäkta min fräckhet att referera till egen kommentar. Men skulle man göra som jag föreslog i kommentaren till översiktsplanen, ta med och förverkliga Tritonlänken (i tunnel) som det riksintresse den borde vara, så skulle trafikvolymerna även på Bällstavägen minska drastiskt.
I länken finns en genomgång av planföritsättningarna för det äldre norra området. Idag är det knappast aktuellt att lägga Tritonlänken på bro och en anslutning till Ulvsundaleden något längre norrut (vid Mio) vore nog också lämpligt. Men i övrigt tycker jag att genomgången fortfarande är aktuell. http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:831442/FULLTEXT02.pdf&ved=0ahUKEwj40Lq4ssTRAhVEJ5oKHaySAekQFggmMAU&usg=AFQjCNHPwb7-v5HfkNzbI7A15YgGaZSZZQ
Någon gång måste den här galenskapen få ett slut. Låt folk själva bestämma vad dom tycker är en acceptabel bullernivå och i vilken typ av miljö dom vill bo. Dom som (eventuellt) kommer att flytta in i dom här lägenheterna ser ju att dom ligger precis intill en väg. Översitteri!
Martin: Så kan man resonera när det finns tillräckligt mycket bostäder att välja mellan. Det finns inte nu, nu får folk ta det som bjuds. Det är säljarens marknad. Vilket inte hindrar att jag tycker Simon har rätt. Vad gör det om ett hus med ordentligt bullerisolerade väggar och fönster har mycket buller på ena sidan av huset om den andra är skyddad, t.ex. genom slutna kvarter?
Mycket bra skrivet. Den svenska bullerlagstiftningen är fullständigt destruktiv. Den tjänar enbart till att stoppa bostäder. Länsstyrelsen fungerar som en femte kolonn som verkar för att hindra den nödvändiga bostadsproduktion som staten (den själv) kräver av kommunerna. En ohållbar och i ordets Sanna betydelse absurd situation!
Det man kan tycka är lite märkligt är att man stoppar just detta projekt efter att i närtid tillåtit flera andra längs Bällstavägen. Samtidigt måste man ha i minnet att Bällstavägen är en uråldrig, naturligt hårt trafikerad väg som inte med enkelhet kan undvaras ur trafikhänseende. Vägen kom till sedan det under tidig medeltid på grund av landhöjningen blev möjligt att bygga en bro över Bällstaviken just här. Själva samhället Sundbyberg växte fram kring den hållplats man anlagt vid korsningen mellan väg och den långt senare tillkomna järnvägen. I det här fallet kan man lugnt säga att "vägen fanns först". Lite mer kreativa idéer än trafikhinder är därför på sin plats om man vill lösa situationen för allas bästa.
Sen får vi inte glömma att få saker skapar en så bra tyst sida som slutna kvarter. ;)
Se även denna artikel: http://www.dagensjuridik.se/2017/01/boverket-gar-emot-riksdagen-vill-inte-latta-pa-bullerreglerna Jag tycker Yimby är för fega när ni bara gnäller på länsstyrelsen och deras beslut om riksintressen, buller- och andra byggregler. Det är riksdagen som stiftar våra lagar och har beslutat om de alla de regler vi har att efterfölja. Länsstyrelsen har här endast fått i uppdrag av staten att se till att de efterföljs. Yimby bör tala ur skägget mer och påtala vilka politiska partier det är som hindrar reformer av reglerna som sätter stopp för nya bostäder (främst Miljöpartiet), och även uppmärksamma när förslag som syftar till att förenkla byggandet görs, och vilka politiska partier som lägger fram dessa förslag. Då kanske vi kan får de reformer vi så illa behöver. Lamt gnällande duger liksom inte!
Man kanske inte ska dra för långtgående slutsatser heller. Det är ju inte så att man avslagit planen ännu, utan man har begärt kompletterande handlingar avseende hur bullerkraven skall efterföljas. Det kan ju vara så enkelt att det gått lite slentrian i det, med alla tidigare planer i området och kommunen helt enkelt slarvat den här gången.
Jag tror att man inte ska dra för stora slutsatser av den där artikeln. Att Länsstyrelsen varnar om överprövning betyder i 90% av fallen att man helt enkelt skickar in en komplettering, tar ett möte med länsstyrelsen och att när de är nöjda så blir det inget mer. Jag har handlagt planer i betydligt mer bullerutsatta lägen i mindre städer. LST invänder inte om man i planen redovisar att planen tar hänsyn till läget och skapar en tyst sida med till exempel slutna eller halvslutna kvarter. Dagens bullerregler är i mitt tycke rätt bra och möjliggör bostäder i de flesta lägen, och att de dessutom gör det lättare för oss kommunala tjänstemän att jobba för riktiga kvarter, vare sig det gäller stadsradhus eller lägenheter. Min erfarenhet i möten med både politiker, kommunala chefer och byggbolag säger det i alla fall. Att luckra upp dem skulle antagligen bara innebära att byggbolagen rullar ut mer punkthus längs trafikleder. Vänligen, Kommunal arkitekt och planhandläggare i mellanstor stad.
Finns visst ett dokumenterat samband mellan buller och sjukdom också, vilket gör att det finns klara incitament att i möjligaste mån undvika bullertyngda boendemiljöer. En sjuk befolkning kostar mycket pengar. http://ki.se/forskning/oonskat-ljud-negativt-for-halsan
Då kanske människor som inte tål buller borde bo på platser utan buller. Bara ett förslag.
Vem kan välja i en stad som Stockholm?
Det finns många ställen i Stockholm som är tysta och lugna.
Fortfarande - vem kan välja i Stockholm, där en lägenhet kostar flera miljoner och där man kan få stå i kö för en hyresrätt i många år? Jodå, om man säljer en villa som man köpte 1970 när den kostade 200.000, då kan man välja. Men hur många gäller det för?
Jag har bott på minst tio olika adresser (i andra, tredje eller fjärde hand) i hela Stockholm innan jag flyttade därifrån. Jag hade aldrig något val utan det blev vad det blev. Om så bara för en månad! Stördes aldrig av buller fast två lägenheter var relativt utsatta för trafikbuller utifrån. Buller var det minsta av mina problem. Ett lyxproblem. Nej, vad som störde mig var att aldrig kunna hitta en fast adress där jag visste att jag skulle kunna bli kvar en längre tid. Till slut gav jag upp staden. Det är snart nio år sen och jag bor sen dess på min tredje adress här i Tyskland. De två tidigare lägenheterna var hårt bullerutsatta. Människor som drack öl ute på gatan, trafik, polisbilar, ambulanser, brandbilar, sopbilar.. Det störde mig aldrig för jag hade förstahandskontrakt och visste att jag kunde stanna kvar i lägenheterna så länge eller kort jag önskade. Nu har jag köpt mitt eget i ett lugnare läge. Jag kan ibland sakna bullret och kaoset där jag tidigare bodde. Sensmoralen är att det är mycket viktigare att överhuvudtaget ha någonstans att bo än huruvida det är bullerutsatt eller ej. Om jag får välja mellan hårda bullerregler eller ökat byggande så är valet lätt för mig.
Och, om man tar bort byråkratiska bromsklossar och bygger fler billiga lägenheter kommer det bli lättare att välja och hyreskön kortas ned (eller till och med försvinna). Ergo; mer valfrihet. Den första lägenheten är sällan den man sen tänkt bo i resten av livet. Olika bostäder passar olika faser i livet. En bullrig studentlya ger kanske plats för en större lägenhet senare i livet eller till och med ett eget hus. Det är utbudet som ger friheten, inte hindren.
Det kan jag hålla med om. Delvis - för om överutbudet skulle vara så stort att alla fick möjlighet att välja enbart på grund av detta så skulle det bli ganska dyrt med alla tomma lägenheter. Bättre då att satsa på att anpassa den befintliga staden till de preferenser vi vet att folk har, se http://www.spacescape.se/wp-content/uploads/2015/05/projektrapport_stockholmlan_stadskvalitet.pdf
Absolut - en stad anpassad till folks preferenser. Detta bör vara en konsumentdriven, ej politikerstyrd, process.
Jag håller med dig om att stadsbyggnadskontoret bestämmer för mycket detaljer, men helheten måste bestämmas i stadshuset. Det är bra att det finns översiktsplaner, men tveksamt om det behövs detaljplaner för annat än för allmänningen, dvs infrastruktur, parker och offentliga lokaler. Detta eftersom mark är en begränsad resurs och eftersom stadens infrastruktur måste vara politiskt beslutad - det ligger i begreppet infrastruktur. För om vi nu tar fasta på att centralitet är den mest efterfrågade kvaliteten i staden - hur hade du tänkt dig att sådan skulle kunna skapas utan politiska beslut?
Staden får gärna sälja av sin mark för exploatering. Självklart måste det finnas en plan för i hur stora lotter staden säljer av marken och hur dessa lotter skall vara utformade. Men själva planeringen av projekten kan man lämna åt de privata aktörerna med minimal byråkratisk inblandning. Bullerreglerna kan helt slopas, liksom krav på direkt solljus osv. Sådant skall regleras av marknadens aktörer själva - köpare/hyresgäster och säljare.
Och om nu staden inte har någon egen mark, på grund av tidigare generationers kortsiktighet? Och om centralt placerad mark monopoliseras av folk som inte alls har någon lust att disponera den på annat vis än för villor eller envånings butikslokaler? Hur hade du då tänkt uppnå Yimbys mål? Lita till gud?
Yimbys mål? Yimby är väl ett nätverk av personer med olika åsikter om saker och ting. Om det inte är det så har jag nog hamnat fel här. Nej, jag litar sällan till att gud ska göra saker. Snarare till människors uppfinningsrikedom, skaparkraft och förmåga att hitta lösningar.
Så här står det i Yimbys föremålsparagraf (http://www.yimby.se/om-oss/): "Vi vill att Stockholm skall växa och utvecklas. Och vi vill att staden skall växa på rätt sätt. Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad. Vi vill ha fler dynamiska och levande täta stadsmiljöer, inte glesa isolerade bostadsområden. (...)" "Vi kan inte fortsätta att bygga Stockholm utifrån ett lapptäcksperspektiv med lågt markutnyttjande i förortsområden bestående av låghus mil från citykärnan. Det förbrukar onödigt mycket landyta, stimulerar till mer biltrafik och är inte hållbart vare sig ur ett samhällsekonomiskt, socialt eller miljömässigt perspektiv. Vi måste kunna bygga tätt och högt och förtäta och bygga ut befintliga områden, även om det ibland kan vara lite störande för den som redan råkar bo i närheten, och även om någon får sin utsikt störd." Etc. Och om det pga tidigare generationers kortsiktighet har växt fram glesa isolerade bostadsområden och annat som står i strid mot föremålsparagrafen måste vi ju göra något åt detta. Och inte lita till att det ordnar sig av sig själv. Eller hur?
Tycker nog att paragrafen går alldeles utmärkt hand i hand med mitt resonemang om att bullerregeln skall avskaffas!
Visst gör den det! Men den visar samtidigt på att yimby faktiskt har ett mål och inte bara består av tillfälliga besökare.
Absolut. Men samtidigt individer med olika åsikter om mycket. Som bland annat den här diskussionen ju belyser!
Och för att återgå till knäckfrågan: Hur hade du tänkt dig att efterfrågan på centralitet ska kunna tillgodoses utan övergripande politiskt fastställda planer och i viss mån styrt byggande?
Byggande styrs alltid. Frågan är vem som är bäst lämpad att styra det?
Frågan är vem som är mest legitim. Mest legitim för att styra infrastruktur och generella bestämmelser är parlamentariska församlingar, mest legitima att sen styra de enskilda husen är de som äger dem. Eller?
Parlamentariska församlingar kan styra infrastruktur och generella bestämmelser. Men om de är bäst lämpade? Det finns många historiska exempel på hur infrastruktur alldeles utmärkt planeras utan att kommun eller stat lägger sig i. Såsom Portsmouth och Warwick i dåvarande statslösa baptistiska Rhode Island. Eller Philadelphia som växte fram i Pennsylvania vilket åren 1684-1691 de facto var utan politiskt styre. Eller det viktorianska Englands "Private acts" som möjliggjorde stadsplanering (bland annat i London) med minimal parlamentarisk inblandning.
Jag tvivlar på att de städer du nämner hade lika omfattande infrastruktur som den idag gängse. Frågan är om det ens fanns vattenledningar och avlopp. Om jag minns rätt var just argumentet för t.ex. den brittiska kommunalpolitiska lagstiftningen på 1800-talet att det inte fungerade på det gamla sättet, att det av smittskäl var nödvändigt med ordentlig kommunal administration. Hur som helst måste någon bestämma. Jag är övertygad om att de amerikanska exempel du hänvisar till styrdes via allmänna möten, det var brukligt i de tidiga kolonierna. Det fungerade så länge som städerna var små - men försök styra Stockholm på det sättet!
Och sen över till frågan om kompetens. Den kompetens man inte har får man skaffa sig när man sätts att göra något. Man kan t.ex. fråga sig var den verkliga kompetensen egentligen finns. På minglet hos Jerker Söderlind igår berättade en ledamot i stadsbyggnadsnämnden i Stockholm hur han mästrades av arkitekterna på stadsbyggnadskontoret när han krävde en stad av det slag bland annat Yimby förordar (kvartersstad, hus i gatuliv etc). Han utsattes för de typiska härskarteknikerna och nedvärderades som "okunnig" etc utan att ens få några sakargument att bemöta. Däremot hade han tvingats sätta sig in i sakargumenten för att kunna bemöta sådana påhopp. Ungefär som vi gör. Dock har du rätt i att politiska instanser sällan skaffar sig kompetensen. De litar för mycket till expertisen. Det är väl vår uppgift att sparka dem i häcken så att de skaffar sig den kunskap de behöver med hänsyn till det ansvar de faktiskt har.
Philadelphia byggdes till stor del på privat mark där markägaren själv styckade av tomter och sålde av dem. Självklart måste någon bestämma hur marken skall utnyttjas. Det har jag aldrig förnekat. I nämnda exempel var det markägarna själva, inte kommittéer, råd, eller byråkratiska och politiska organisationer, som stod för planeringen. Att det blev bra beror på att de gjorde det i eget intresse. Inte som i många europeiska storstäder som under nittonhundratalet utvecklades under en blandning av ideologi, svågerpolitik, expertvälde, byråkrati och politisk kohandel. Två markägare i Philadelphia, Gilbert och Wells, skänkte bort mark för att utveckla stadens transportnätverk. De gjorde det i rent egenintresse men med positiva följder för samhället som helhet. West End och Notthingham utvecklades under Victoriaeran. Med fungerande infrastruktur såsom gator, gatuljus och avlopp. Om man klarade sådan infrastruktur, vad säger då att man inte skulle klara vår tids utmaningar? Resultatet av både det amerikanska och engelska exemplet var täta brokiga städer med kvartersstruktur. Precis den sorts stad som Yimby i så många texter förespråkar. Städerna anpassades även till skillnad från statligt organiserade städer till lokala förhållanden och specifik efterfrågan från hyresgäster och boende. Jämför med alla de betongghetton och motorvägsmatade förorter som på 1900-talet planerades av kommunernas och staternas experter. Det finns givetvis skillnader mellan exemplen 1800-talets Philadelphia och London men gemensamt är att planeringen i stort sett uteslutande utfördes av privata aktörer. Mer om detta i Stephen Davies kapitel i boken The voluntary city (https://www.amazon.com/Voluntary-City-Community-Economics-Cognition/dp/0472088378/ref=sr_1_1?s=books&ie=UTF8&qid=1394215070&sr=1-1&keywords=voluntary+city).
Nåja, åtminstone tycker jag att europeiska storstäder fungerar bättre än amerikanska. Det är också möjligt att West End fungerade - för att det fanns folk som betalade bra där. Andra delar av London fungerade sämre, tills kommunala myndigheter tog ansvar för infrastrukturen. De gjorde detta för att dessvärre epidemier inte lät sig hejdas av gränsen mellan rikemans- och fattigmansstadsdelar. Sen är vi fullständig eniga i att planmyndigheter inte ska lägga sig i vilket hus som ska byggas var, och ännu mindre hur de ska se ut. De ska skapa infrastrukturen, och låta den som vill bygga husen få göra detta. Inom ramen för rimligt vida politiskt beslutade och allmänt kända kriterier för vad man inte får göra. Även privata exploatörer kan ju vara lika stordriftsvansinniga som aktörerna bakom Järvaplanen, och lika fast i sin beslutsamhet att smita från staden och etablera sig som parasitära enklaver: http://www.cbsnews.com/pictures/apple-headquarters-cupertino-spaceship-campus/
Man kan inte generalisera och säga att europeiska städer fungerar bättre än amerikanska. Det finns europeiska städer som fungerar bättre än amerikanska. Det finns även amerikanska städer som fungerar bättre än europeiska. Jag har de senaste sex veckorna rest runt i Italien och bland annat besökt Rom, Neapel och Palermo - städer vars utveckling under nittonhundratalet påverkats enormt av statlig byråkrati och lokala tjänstemän och politiker. I Italiens huvudstad är det på många ställen inte ens möjligt att använda trottoarerna. För att inte tala om att gå med barnvagn. Trottoarerna är bitvis trettio centimeter höga och inte mer än en halvmeter breda. Ibland slutar de helt tvärt och man är tvungen att dela gatan med de framrusande bilarna och mopederna. På många ställen är det rent livsfarligt att ta sig fram. Övergångsställena kan ibland vara dödliga fällor som slutar halvvägs över gatan. På många ställen saknas det gångväg. Man får kilometervis dela de soptäckta vägkanterna med cyklister och gatuhundar längs extremt trafikerade gator där lastbilar, mopeder, bilar och bussar rasar fram och dödar fotgängare på löpande band. Motorvägarna som förbinder många städer i södra Italien är lapptäcken av motorvägssnuttar varvade med trasiga smala landsvägar med så djupa hål att bultarna ramlar ur de lastbilar som skuttar fram där. Murar, balkonger och husväggar har ibland så dålig byggsubstans att stora betong- och cementstycken ramlar ned på gatan eller i folks huvuden. Vi pratar här inte om ett anarkokapitalistiskt samhälle där alla bygger som de vill utan om ett starkt byråkratiserat samhälle med en stor statsapparat befolkad av många lager av olika tjänstemän och tillståndsutdelande myndigheter. Staden Palermo byggdes under 50- och 60-talet snabbt ut med hjälp av italienska skattemiljarder, nitiska lokalpolitiker och en maffiadominerad betongindustri. Mängder av nya betongklossar som snabbt ruttnade bort i fukten. Cirka 80 procent av de tillstånd som delades ut gavs till folk med direkta kopplingar till de ansvariga tjänstemännen och politikerna. Många av de hus som då byggdes är idag fallfärdiga. Samma sak med den infrastruktur och bebyggelse som förstördes i de många jordbävningarna och byggdes upp igen med hjälp av statliga subventioner. Efteråt har det visat sig att många av de städer som anmälde skador och fick stöd inte ens var drabbade av jordbävningarna. Skattepengarna landade i någon byråkrats fickor och sågs aldrig mer. Idag kommer stödet från EU och hamnar hos suspekta byggherrar med kontakter bland städernas tjänstemän och sophanteringsföretag som dumpar soporna längs landsvägarna. Tungmetaller och gifter som sjunker ned i jorden och sugs upp av tomat- och citronodlingarnas plantor. Så nej, jag tycker inte man kan generalisera och säga att europeiska städer fungerar bättre än amerikanska.
Men åter till bullerproblematiken, så fungerar det inte med att låta de som inte bryr sig bo i bullersjuka hus då det fortfarande är samhället som får ta hand om personerna när de sedan blir sjuka. Det här handlar inte om känsliga människor eller någon speciell grupp av människor, utan är en generell fakta. Människor blir sjuka av att bo i bullriga miljöer. Främst är det hjärt och kärlsjukdommar som ökar och detta medför en starkt ökad sjukvårdskostnad för samhället. Alltså kan man tycka att det är rätt av samhället att begränsa människors möjlighet att bo i bullriga miljöer, på samma sätt som man vill få människor att sluta röka.
Då borde samhället även förbjuda rött kött, korvar, fet mat, chips, läskedrycker, alkohol, godis med mycket socker... Eller så låter man folk själva bestämma hur de vill leva!
Jo visst. Man kan gå full libertarian och släppa lös all skit som finns, men då borde helst välfärdsstaten brytas ner först så att inte alla andra behöver betala för den enskilde individens dumhet. Nu har vi en skattefinansierad vårdapparat som måste ta omhand om alla stackare med högt blodtryck och skenande kortisolnivåer, vilket medför stora samhälleliga kostnader, då borde det ligga i samhällets intresse att i möjligaste må hålla folk borta från boenden som gör dem hjärtsjuka, tycker du inte? Jag har inget emot sockerskatt, precis som tobaksskatt.
Lite väl extremt resonemang när man pratar om att avskaffa bullerregler och regler om direkt solljus kan man tycka. Med samma resonemang kan man säga att man ju kan gå full Nordkorea och totalreglera folks liv. Varför nöja sig med bullret och om solskenet? Folk kan ju ramla i trappan och slå sig. Kanske borde vi införa hjälmtvång i trapphusen. Eller klämma fingrarna i dörrarna. Nej, jag tror vi bryter där innan den här diskussionen spårar ur totalt.
Skriv en kommentar
: