Land sparing/sharing: hur bör städer byggas för att gynna biologisk mångfald?

Biologisk mångfald är något som prioriteras i varje stadsutvecklingsprojekt med hållbarhetsambitioner. Jag har dock gått och stört mig på att endast biologisk mångfald inom själva staden tycks beaktas då hållbar stadsutveckling diskuteras. Biologisk mångfald är i mångt och mycket en global angelägenhet och borde behandlas därefter. Undantaget är sådan biologisk mångfald som skapar värden just genom sin direkta närvaro i staden – vackra och vattenreglerande växter, till exempel.



Frågan är viktig eftersom djur och växter i staden kräver yta. En ökad prioritering av biologisk mångfald i staden ger därmed ofta en glesare bebyggelse – och staden stjäl då istället yta från djur och växter i periferin. Detta spel med tillgänglig yta är dessutom sämre än ett nollsummespel – en glesare stad kräver nämligen mer hårdgjord yta per capita än en tät stad, vilket leder till mindre total yta åt den biologiska mångfalden. Dessutom trivs de flesta arter allra troligast bättre ute i den ”riktiga” spenaten än bland hus-i-park. (För att nyansera mig en smula finns givetvis många arter som kan finnas i staden utan att ta särskilt mycket produktiv yta i anspråk, t.ex. pollinatörer, träd och murgröna, och för dessa föreligger inte ovan beskrivna problematik.)

När biologisk mångfald diskuteras i samband med stadsbyggnad lyser dock helhetsperspektivet oftast med sin frånvaro. Istället förutsätts att målet är att gynna biologisk mångfald inom det geografiska område som omfattas av varje enskilt projekt, snarare än ur ett regionalt eller globalt perspektiv.

Som tur är finns akademiker som kavlat upp ärmarna på manchesterkavajen, lyft blicken och greppat pennan. Till sin hjälp har de myntat termerna land sharing och land sparing, där sharing innebär att mänsklig aktivitet spatialt blandas med biologisk mångfald, medan sparing innebär att den mänskliga aktiviteten koncentreras till en mindre yta medan den biologiska mångfalden istället får mer (välbevarad) yta att husera i på annat håll. Diskussionen har främst koncentrerats på jordbruk, men även stadsbyggnad har berörts.

 

Principskiss för land sparing och land sharing – i detta fall för jordbruk, men principen är densamma för stadsbyggnad.


Även om den empiriska forskningen hittills varit skral vad gäller sharing och sparing i stadsmiljö visar de resultat som finns (inte helt överraskande) att sparing generellt är att föredra. En metastudie* (d.v.s. en genomgång av det befintliga kunskapsläget) från 2015 visar att sparing (tät bebyggelse vid sidan av mer välbevarad natur) generellt gynnar den biologiska mångfalden, även om vissa inslag av sharing är gynnsamt (inte minst för att gynna mänskligt välbefinnande). En tidigare studie** har visat att sparing starkt gynnar den biologiska mångfalden bland fåglar (i alla fall i Brisbane). Litteraturen betonar vikten av att lyfta blicken och ta större områden i beaktande snarare än att bara se till ett begränsat geografiskt område.

Slutsats: Ytkrävande arter som är värdefulla ur ett globalt perspektiv, men vars närvaro i staden inte ger några särskilda mervärden, borde värnas utanför staden snarare än i den. Detta förhållningssätt skulle kunna ge täta (och därmed mer resurseffektiva) städer med mycket vackra växter och pollinatörer, men med färre gröna kilar, harar och rådjur – vilka i gengäld får mer omkringliggande naturmark att vara glada i.

*Stott et al., 2015, Land sparing is crucial for urban ecosystem services, Front. Ecol. Environ. 13, 387-393, doi:10.1890/140286.

**Sushinsky et al., 2013, How should we grow cities to minimize their biodiversity impacts?, Global Change Biology 19, 401-410, doi: 10.1111/gcb.12055.

Kommentarer:

Maria Sima (15 December 2016 12:07)
Grönskan i staden har ju dock många fler fördelar än biologisk mångfald. Den tar hand om dagvatten och skyddar mot översvämningar,den sänker temperaturen och minskar risken för hälsoproblem vid värmebölja, den ökar välbefinnandet hos stadens invånare, minskar buller och föroreningar, för att nämna några.
Martin Ekdahl (15 December 2016 13:12)
Mycket intressant. Ett tema som ja funderat över mycket. Jag brukar förfäkta idéen attman skall bygga extremt täta städer för att lämna så mycket natur som möjligt orörd. Det finns ju förstås även fina exempel på vildliv i glesare storstäder - som i Berlin där man kan se rävar, rovfåglar, harar och hjortar. Men i regel tror jag att alla tjänar på att staden byggs så tät som möjligt och att inte varenda slydunge i innerstaden bevaras på bekostnad av bebyggelse.
Jan Wiklund (15 December 2016 14:42)
Författaren nämner murgröna som exempel på växt som inte kräver någon yta. Men även vanliga träd som planteras längs gator har till stor del samma effekt - sänker temperaturen, ökar välbefinnandet, etc etc. Montevideo, en stad som huvudsakligen består av tvåvåningshus, klarar att rymma 1,5 miljoner på en yta som man korsar till fots på en timme, tack vare att praktiskt taget all grönska som finns i stan består av träd längs gator. Utan nån som helst park - utom den patetiskt lilla Parque Rodó - lyckas stan med konststycket att se mycket grön ut på detta vis.
Jan Wiklund (15 December 2016 14:47)
En annan möjlighet är mikroparker, typ Centralbadets park. Sånt kan man se ganska mycket av i sydspanska städer. I Córdoba finns en tradition att tomtägare arrangerar en park i centrum av varje kvarter, som är tillgänglig för alla. Detta skulle kanske inte vara möjligt i Stockholm, men för åtminstone kommersiella byggnader/kontor borde mikroparker kunna föreskrivas direkt i byggnadsbestämmelserna. Se http://www.yimby.se/2008/07/parker-centralbadsparken_585.html
Jan Wiklund (15 December 2016 21:28)
Förespråkarna för "sharing" brukar påpeka att ingenstans är den biologiska mångfalden så stor som i och nära städer. Vad de sällan nämner är att detta beror på att jord- och skogsbruket är så förgiftat och monokulturiserat att få arter trivs där. Det beror alltså inte på staden i sig. Så om vi tar staden och delar upp den så att en mindre del får tät stad och den större delen lämnas åt naturen skulle vi få en större biologisk mångfald. Stockholms ca 2 miljoner invånare skulle enligt UN Habitats norm på 150 personer per hektar få plats på 130 kvkm, vilket är mindre än Stockholms kommun - förortskommuner som Haninge, Huddinge, Täby och Sollentuna skulle då helt kunna överlåtas till naturreservat, kanske med några mindre orter vid järnvägsstationerna. Detta förstås samtidigt som naturbruket blir mer ekologiskt och mångfaldsvänligt - men det är kanske en annan process.
Anders (16 December 2016 10:45)
150 inv/ha är inte UN-habitats norm, det är en lägstanivå, typ skamgräns. De förespråkar att städer skall ligga i intervallet 150-450 inv/ha. Så Stockholm behöver ännu mindre yta än i Jans räkneexempel.
Krister (16 December 2016 17:31)
Hur liten är en micropark?
Gabriel Gadd (17 December 2016 02:42)
Förutom att anlägga små oaser inom slutna kvarter skulle Stockholm berikas av att låta en rad av enformigt raka och långa 18oo-talsgator, ofta 18-meter breda, planteras med träd. De flesta av dessa gator har oproportioneligt breda körbanor för en så låg och långsam trafik. Anlägg samma fördelningsprincip som i Paris: högst 50%s yta för körbanorna och minst 50% för trottoarerna, vilket även skulle tillåta fler uteserveringar.
Jan Wiklund (19 December 2016 12:21)
Krister: Det beror på tycke och smak. Men om du googlar på "mikropark" får du en uppfattning om vad folk menar (åtminstone på de första bilderna, sen spårar det ur). Nu tycker jag att dom som har lagt upp bilderna har varit onödigt restriktiva. Det viktiga är tyngdpunkten på få kvadratmeter, på lite kvantitet och mycket kvalitet. Och på att det i Stockholm är alldeles för mycket kvantitet och alldeles för lite kvalitet.
Jan Wiklund (19 December 2016 12:22)
Gabriel: Detsamma gäller förstås Stockholm utanför tullarna, där gator oftast är groteskt överdimensionerade.
Ottosson (19 December 2016 14:54)
I dagens GP kan man läsa att Göteborg & Co ska satsa mer på att marknadsföra naturen kring Göteborg. Det är väl inget fel i det, men lite talande att en stad satsar på att marknadsföra sig med natur. Man kan ju hoppas att det blir ett åtminstone litet incitament att bygga i stan och låta naturen vara natur, ifall man kan dra in stålar på riktig natur strax utanför stan. För turisterna kommer knappast för att uppleva slyområden och skogsdungar mellan utspridda hus.
Simon Wallin (22 Januari 2017 14:41)
En viss mängd grönska behövs i staden av exakt de orsaker som Maria Sima nämner i sin kommentar. Men inget av dessa syften kräver stora sammahängande grönområden eller "gröna stråk" utan frikopplade parker i stil med Central Park som är omgiven av bebyggelse fungerar utmärkt för dessa syften. Det är alltså mycket möjligt att skapa en trivsam stad där urbana stråk prioriteras före gröna stråk inom stadens gränser.

Skriv en kommentar :