Biologisk mångfald är något som prioriteras i varje stadsutvecklingsprojekt med hållbarhetsambitioner. Jag har dock gått och stört mig på att endast biologisk mångfald inom själva staden tycks beaktas då hållbar stadsutveckling diskuteras. Biologisk mångfald är i mångt och mycket en global angelägenhet och borde behandlas därefter. Undantaget är sådan biologisk mångfald som skapar värden just genom sin direkta närvaro i staden – vackra och vattenreglerande växter, till exempel.
Frågan är viktig eftersom djur och växter i staden kräver yta. En ökad prioritering av biologisk mångfald i staden ger därmed ofta en glesare bebyggelse – och staden stjäl då istället yta från djur och växter i periferin. Detta spel med tillgänglig yta är dessutom sämre än ett nollsummespel – en glesare stad kräver nämligen mer hårdgjord yta per capita än en tät stad, vilket leder till mindre total yta åt den biologiska mångfalden. Dessutom trivs de flesta arter allra troligast bättre ute i den ”riktiga” spenaten än bland hus-i-park. (För att nyansera mig en smula finns givetvis många arter som kan finnas i staden utan att ta särskilt mycket produktiv yta i anspråk, t.ex. pollinatörer, träd och murgröna, och för dessa föreligger inte ovan beskrivna problematik.)
När biologisk mångfald diskuteras i samband med stadsbyggnad lyser dock helhetsperspektivet oftast med sin frånvaro. Istället förutsätts att målet är att gynna biologisk mångfald inom det geografiska område som omfattas av varje enskilt projekt, snarare än ur ett regionalt eller globalt perspektiv.
Som tur är finns akademiker som kavlat upp ärmarna på manchesterkavajen, lyft blicken och greppat pennan. Till sin hjälp har de myntat termerna land sharing och land sparing, där sharing innebär att mänsklig aktivitet spatialt blandas med biologisk mångfald, medan sparing innebär att den mänskliga aktiviteten koncentreras till en mindre yta medan den biologiska mångfalden istället får mer (välbevarad) yta att husera i på annat håll. Diskussionen har främst koncentrerats på jordbruk, men även stadsbyggnad har berörts.
Principskiss för land sparing och land sharing – i detta fall för jordbruk, men principen är densamma för stadsbyggnad.
Även om den empiriska forskningen hittills varit skral vad gäller sharing och sparing i stadsmiljö visar de resultat som finns (inte helt överraskande) att sparing generellt är att föredra. En metastudie* (d.v.s. en genomgång av det befintliga kunskapsläget) från 2015 visar att sparing (tät bebyggelse vid sidan av mer välbevarad natur) generellt gynnar den biologiska mångfalden, även om vissa inslag av sharing är gynnsamt (inte minst för att gynna mänskligt välbefinnande). En tidigare studie** har visat att sparing starkt gynnar den biologiska mångfalden bland fåglar (i alla fall i Brisbane). Litteraturen betonar vikten av att lyfta blicken och ta större områden i beaktande snarare än att bara se till ett begränsat geografiskt område.
Slutsats: Ytkrävande arter som är värdefulla ur ett globalt perspektiv, men vars närvaro i staden inte ger några särskilda mervärden, borde värnas utanför staden snarare än i den. Detta förhållningssätt skulle kunna ge täta (och därmed mer resurseffektiva) städer med mycket vackra växter och pollinatörer, men med färre gröna kilar, harar och rådjur – vilka i gengäld får mer omkringliggande naturmark att vara glada i.
*Stott et al., 2015, Land sparing is crucial for urban ecosystem services, Front. Ecol. Environ. 13, 387-393, doi:10.1890/140286.
**Sushinsky et al., 2013, How should we grow cities to minimize their biodiversity impacts?, Global Change Biology 19, 401-410, doi: 10.1111/gcb.12055.