Om godtycklighet i stadsbyggnadspolitiken
Stadsbyggnad är ett märkligt politikområde. Vanligen är partierna förutsägbara i sina ställningstaganden vare sig det handlar om ekonomiska höger-vänsterfrågor eller ”kulturkriget” mellan liberaler/progressiva och konservativa.
Men när det gäller stadsbyggnadspolitik verkar det som att partierna på lokal nivå kan landa i nästan vilka slutsatser som helst, ofta på oklara grunder.
Till exempel gör V och L gemensam sak med Sd och Kd mot S, C och M för att stoppa Nobel Center, och C i Stockholm är stadens byggvänligaste parti samtidigt som C i Sundbyberg i flera val profilerat sig som byggmotståndare. Det finns andra exempel:
- S i Stockholms län är generellt positiva till kollektivtrafik men ogillar av oklar anledning spårvägar och har en hang up på bus rapid transit-lösningar (något man för övrigt delar med M i Lund medan S i Lund vill ha spårväg).
- M försvarar Bromma flygplats med näbbar och klor och tycks tillskriva den ett egenvärde trots alla dess negativa effekter på stadsutvecklingen i västra Stockholm. Inte ens om flygtrafiken flyttas till ett utbyggt Arlanda eller till en helt ny flygplats i Södertäljetrakten är man beredd att överväga nedläggning (man verkar dock ha mjuknat i denna fråga på sistone).
- L i Stockholm ogillar höga hus innanför tullarna och satsar på konservativa projekt som att värna kulturarvet, namnge olika platser och blicka bakåt i historien. Mer självklart liberala värderingar som fastighetsägares rätt att fritt använda sin mark och politiskt stöd till progressiva kulturyttringar är man ointresserade av, åtminstone utåt.
- V tycks ha en fetisch för miljonprogrammens fysiska planering trots att den är miljöovänlig, bilcentrerad, segregerande, otrygg, antifeministisk och på flera andra sätt problematisk. Förslag till förbättringar av strukturen avfärdas som ”förortshat”, som om kritiken av miljonprogrammens planering var detsamma som en kritik av miljonprogrammens invånare. Lokala nimbygrupper fogas in i den klassiska tankefiguren ”folket vs eliten” trots att de mest utsatta i dagens samhälle är de som saknar egen bostad eller bor fem personer i en etta. Än mer paradoxalt blir det eftersom man vill ha en generös flyktingpolitik. Sd är åtminstone konsekventa i sitt motstånd mot både invandring och nybyggnation/förtätning.
- Mp i Stockholm anser att stadsmässig förtätning i Söderort är ”problematisk” och cementerar istället en bilberoende gles förortsstruktur. Blåshålet Nytorps Gärde ska fortsätta vara en ödslig plats för kommunala gräsklipparmaskiner och enstaka hundägare.
- Allianspartierna och S har bestämt sig för att bygga en perifer och kurvad sträckning av Förbifart Stockholm, vilken ursprungligen planerades som en motorled i ytläge på broar. När det senare beslutades att den huvudsakligen skulle grävas ner hade en mer central och genare sträckning varit att föredra ekonomiskt, ekologiskt och stadsmiljömässigt. Men det alternativet övervägde man inte trots att förutsättningarna hade ändrats.
På liknande sätt försvarar man idag en gul blindtarmslinje utan möjlighet till förlängning söderut efter Odenplan trots att det gör linjen mer eller mindre värdelös, något som observanta yimbyister påtalade redan 2013. T-centralen håller idag på att gå under av resenärstrycket och är i akut behov av avlastning (det vill säga en ny linje genom innerstan väster om T-centralen), då planerar man att skruva upp trycket ytterligare genom att förlänga blå linje i båda ändarna.
I somliga av dessa fall handlar det förstås om realpolitik, att det finns bättre lösningar men att man enas kring en suboptimal lösning för att något ska bli byggt överhuvudtaget. Problemet med detta resonemang är att kritiken ofta varit tillgänglig på ett tidigt stadium och att partierna borde kunna ha tagit till sig eller åtminstone bemött den istället för att envist klamra sig fast vid en tidigare ståndpunkt. I andra fall handlar det om spänningsförhållanden inom ett partis ideologi, till exempel i fallet med Mp som slits mellan att värna grönområden och att minska utsläpp och resursförbrukning genom att bygga tätt och stadsmässigt inklusive på grönytor. Men ofta framstår partiernas ställningstagande som godtyckliga. Som att en inflytelserik person i partiet en gång bestämde sig för en viss stadsbyggnadspolitisk ståndpunkt på oklara grunder och att partiet sedan trampar vidare i samma spår eftersom ideologin inte tydligt pekar ut en annan riktning.
Man undrar hur socialisationsprocessen ser ut inom partierna när det kommer till stadsbyggnadspolitik: hur och när lär sig en ung Stockholmsliberal att det är dåligt med höga hus i innerstan? Det är knappast en självklar ståndpunkt för liberaler och den följer heller inte på något uppenbart sätt ur ideologin, tvärtom strider den mot markägarens rättigheter (vilket en socialliberal förstås kan acceptera men knappast utan goda skäl). Och hur lär sig en ung socialdemokrat att älska kollektivtrafik men att kritisera spårvägar? Studerar hen vetenskapliga studier som empiriskt visar att BRT är att föredra framför spårväg? Existerar ens sådana studier?
Det irriterande med denna godtycklighet i stadsbyggnadspolitiken är inte bara att det leder till dåliga eller suboptimala utfall, utan också faktumet att lokala politiker så bekymmerslöst underordnar sig partilinjen utan att ifrågasätta den. Här närmar man sig en större problematik med politikens professionalisering, massmediernas ytlighet och tendensen hos politiker att alltmer låta som papegojor med inrepeterade talepunkter där det som är sant idag är falskt imorgon (utan att nya fakta framkommit) och där självständigt tänkande anses utgöra en oacceptabel risk. Jag förstår att ett parti måste visa enighet utåt men önskar samtidigt att stadsbyggnadspolitiken hos de lokala partierna blev mer genomtänkt och konsekvent för att minska förekomsten av löst ”tyckande” och dåliga beslut.
Kanske en ordnad nedläggning av Bromma flygplats inte är Sveriges undergång? Kanske det är tillräckligt med ett enormt naturreservat runt husknuten? Kanske en genomtänkt förtätning av miljonprogrammen kan leda till positiva stadsmiljöeffekter som uppskattas också av de som från början var skeptiska?
En bra genomgång av partierna och deras oklara förhållningssätt till stadsplanering. Än mer varierade blir de när man jämför från stad till stad. I Malmö har Mp en mycket vitalare förståelse av den ekovänliga innerstaden än partikamraterna i Stockholm medan M i Malmö konsekvent tänker från bilratten till villamattan utanför stan. Detta när M i Stockholm länge har varit för att bygga mer av den generiskt borgerliga typologin kvartersstad.
På punkten. Mindre politik och mer entrepenörskap i stadsbyggandet tack! En liten fråga bara: Hur kan en plats vara "antifeministisk"?
Jo håller med om allt. Du missade dock den mest absurda motsättningen, när borgarna kampanjade stenhårt mot trängselskatter (och rimliga parkeringspriser), trots att det är en självklar marknadsekonomisk lösning, och dessutom mest gynnar de med lite tid och mycket pengar. När det kommer till trafik så verkar verkligen borgarna i Sverige tro på gratisluncher.
Lite OT, men skulle gärna ha en kort artikel om feministisk stadsplanering här på Yimby. Har hört många prata om det den senaste tiden och ändå rätt svårt att förstå vad det går ut på.
Feministiskt stadsplanering handlar om att planera för alla grupper i samhället. Till exempel handlar det om att utforma områden så att alla känner sig trygga där. Otrygga platser, såsom gångtunnlar, trånga passager, stora mörka och öde ytor, skapar ofta otrygghet för framförallt kvinnor och hindrar deras rörelse i staden. Det kan också handla om att prioritera andra transportmedel än bilar högre då bilåkare i städer ofta är en liten grupp som ges mycket yta och underhåll. Ett annat exempel är att se till att olika grupper har inflytande i samråd och liknande. Egentligen är det inte något särskilt revolutionerande idéer utan det handlar mer på vilket sätt man presenterar problemen på.
Martin Kolk Vet inte om borgarna håller med om att en skatt är en marknadsekonomisk lösning! ;) Sofiab Så att bygga trygga platser är feministisk stadsplanering? För att kvinnor upplever sig som otryggare än män? Okej. Men hur har bilåkandet med feminismen att göra? Gillar kvinnor inte att åka bil?
Martin Kvinnor åker generellt sett mindre bil. Anledningen till detta är förmodligen olika för olika individer. Ekonomi, avstånd till arbetet, miljömedvetenhet är faktorer som kan spela in. Men feminism är ofta långt mer än en jämförelse av män och kvinnor som grupp. Snarare handlar det om en grundtanke att människor har olika behov och förutsättningar beroende på tex kön, klass, etnicitet etc. Och att om de som har makt (politisk, ekonomisk ...) att påverka samhället tillhör till större delen en viss grupp så kommer den gruppens behov och förutsättningar att gynnas. Feminismen handlar om att synliggöra detta och att arbeta för att alla ska ha samma förutsättningar. Det är i alla fall min bild av det.
Tack för en bra sammanfattning Sofiab. Synd bara att den behövdes. Jag trodde att de flesta vid det här laget hade förstått detta och att den här typen av frågor inte skulle dyka upp här. Kan vi gå vidare nu? Mycket intressant artikel. Det ska bli spännande att se om vår nya bostadsminister kan få åtminstone sina MP-kollegor att dra mer åt samma håll (helst då som i Malmö). Det var i alla fall uppfriskande att han vågade kritisera miljonprogrammet i gårdagens aktuellt.
Mange L Du har en rätt arrogant ton i din kommentar. Min fråga är inte polemisk utan jag frågar därför att konceptet är obekannt för mig. Om du inte orkar med det är det bara för dig att gå vidare.
Sofiab Okej, tack för förklaringen. Det låter lite generaliserande om kvinnor och män. Jag kan bara relatera till min egen empiriska kunskap. Min fru kör bil till jobbet varje dag och jag cyklar. Men självklart ligger det i allas intresse med en fungerande kollektivtrafik.
Martin E Att kvinnor nyttjar andra transportmedel än bil i högre utsträckning än män är inte att generalisera. Det finns det undersökningar på. Att utgå ifrån hur det fungerar i sin egen familj räcker liksom inte ;-)
En tänkbar förklaring är förstås att det inte längre existerar några ideologiska skillnader mellan partierna och att de bara är godtyckliga sammanslutningar av kompisar som har kommit fram till sina slutsatser av privata skäl och sen kompromissat sig fram till en gemensam linje. En annan är att de utgår från genomsnittsintressena i de stadsdelar där de har störst andel sympatisörer. Alltså moderatpolitik är intressepolitik från norrorts villaförorter, sossepolitik är intressepolitik från söderorts 40-talsfunkisstadsdelar, etc, etc. Och kärnintresset då är att få vara ifred och undvika förändringar eftersom alla förändringar antas vara till det sämre. Detta vore helt i enlighet med den övergripande politiska ideologin nämligen att marknaden alltid har rätt och att politiska strävanden är av ondo.
Martin Ekdahl: det handlar inte om skatt, utan att ta ut en avgift för dyr infrastruktur som kostar stora mängder pengar. Det är lite som att prata om att avgiften till en simhall är "skatt". Det finns inga gratisluncher.
Språket är förstås personligt. Men i juridisk mening är det en skatt. För att få kallas avgift krävs att samhällets kostnad för tjänsten till den enskilde motsvarar eller är större än den enskildes betalning. Så är det ej i det här fallet. Det fanns politiker som ändå ville kalla det avgift, men förslaget föll efter lagprövning. Jämförelsen med begreppet parkeringsavgift gjordes också, men befanns irrelevant då denna inte heller hade fått kallas så om den införts idag. Vad gäller politikens spretighet i byggnadsfrågor tycker jag inte att den är märklig. Det finns väldigt många dimensioner i politiken, i pricip en för varje fråga. När dessa sedan skall projekteras ner till en eller två dimensioner för att passa partipolitiken är det inte märkligt att många frågor nästan inte alls ger någon avspelning i tex vänster-höger dimensionen.
Nej, förstås. Men det märkliga är hur frågor som inte har ett dugg med partiernas grundhållning att göra ändå fastnar i total rigiditet. Man borde kunna förvänta sig en viss pragmatism här, eller att motsättningarna inte är partiskiljande, men icke.
I slutändan handlar det naturligtvis om att varje parti försöker vinna så många röster som möjligt, och eftersom många stadsbyggnadsfrågor inte så lätt låter sig fångas i en traditionell höger-vänsterskala eller besvaras med utgångspunkt från olika ideologier kan partierna agera ganska fritt. Det de har att ta hänsyn till är 1) att behålla så många röster som möjligt från sina gamla väljare och 2) att vinna över så många nya röster som möjligt. Partierna intar sedan den position i stadsbyggnadsdebatten som de tror optimerar summan av gamla och nya väljare. Eftersom befolkningen och partisympatierna ser lite olika ut på olika håll i landet är det heller inte konstigt att samma parti kan landa i helt olika slutsatser i olika kommuner. Detta är också ett slags pragmatism, fast med ett helt annat mål än att hitta de bästa lösningarna för en växande stad. Som Joachim Rosenquist påpekar finns det dock ett antal stadsbyggnadsfrågor som faktiskt kan drivas på ideologiska grunder, och det är när partierna går emot sina egna grundläggande värderingar som det blir riktigt intressant. Jag har inget svar på varför sådant inträffar, men det kanske är så simpelt som att röstoptimeringen väger tyngre?
Johan Svanholm Det är mycket möjligt. Det som intresserar mig är snarare ett helhetstänk i byggandet. Väljer man ut ett enda fenomen - att fler kvinnor än män åker kollektivt och gör detta till grund för hela stadsbyggandet så fastnar man i ett ganska smalt perspektiv. Och enbart det faktum att det kan vara så (även statistiska fenomen kan ju förändra sig - så som att det en gång i tiden var självklart att sydstatsbor röstade på demokraterna och nordstatsbor röstade på republikanerna men i dag ser precis tvärtom ut) så motiverar det inte varför just detta enstaka fenomen skall vara måttstock för stadsbyggandet.
Intressant!
Tänk vad roligt och utvecklande det hade blivit i kommunpolitiken om vi hade skilda valdagar för riksdag- och kommun/landstingsval. Som det är just nu röstar ca 70% på samma parti i riksdagsval och kommunval. (Se SCB 2016-02: http://www.scb.se/Statistik/_Publikationer/ME0106_2014A01F_BR_ME09BR1601.pdf). Så det riktiga kommunfrågorna kommer ju sällan upp till ytan i rikdagsvalrörelsen. Då hade vi ju kunna få kommunalpolitiker att komma till sin rätt i kommunala valrörelser. Och kanske en massa nya partier: Bil och villa partiet (BoV) Rör inte Gärdet partiet (RiG) Bygg nya bostäder Nu! (ByNU)
De flesta länder har separata kommunalval. De kännetecknas av att den rikspolitiska debatten helt dominerar, de blir lite av en utvidgad opinionsundersökning om den sittande regeringen, ofta rena protestval mot den. Dessutom får man ett väldigt lågt valdeltagande.